Little Big Planet 2

Spelade precis klart storymode på LBP2 och det var minst lika underbart som första. Alla vapen man kunde ha var asroliga (muffingeväret blev en klar favorit) och det var urkul att spela flera då det kunde hända precis vadsomhelst närsomhelst. Riddjuren var fett skojjiga att leka runt med också. Karaktärerna som följde en mot slutstriden var också riktigt bra gjorda, Larry DaVinci blev en stor favorit. :'3
Enda klagomålet jag har är att för mig verkade inte kontrollerna svara ordentligt och det var många gånger man skulle hoppa och det inte hände något. Det och att när man hoppar så hoppar man automatiskt upp på nivån i bakgrunden om den finns och det påpekade jag redan när de nämnde i spelet att man kunde det att det skulle bli fett irriterande. Automatiska rörelser är så gott som alltid dåliga...

Kort och konsist, men har man spelat första Little Big Planet så vet man precis hur allt annat i tvåan är.

// Grim

Prince of Persia - The Forgotten Sands

Jag har haft en liten crush på prince of persia-spelen ända sedan jag provade Warrior within hemma hos en kompis när jag var liten och oskyldig och ba BLOD, MUSKLER, LÄTTKLÄDDA DAMER. :D
Kanske inte riktigt så. Men nuförtiden brukar det vara min reaktion varje gång de släpper ett nytt spel i serien. Tyvärr så har jag inte satt mig ner för att spela de som släpptes före PS2-versionerna men det kommer, det kommer. Än så länge är jag nöjd med vad serien har erbjudit.

Forgotten sands inleder med ett intro av galen grafik som lurar en att spelet kommer gå till historien med den. Tyvärr så är det enbart introt som är så välanimerat. Resten av alla dialoger och små filmklipp får en nästan att tro att man sitter på PS2'an igen. Hittade ingen bra bild att jämföra med men det här är vad ni har att vänta er till en början:

Varför kunde de inte ha gjort de mer vitala filmklippen lika snygga? D:

Miljöerna är dock mysiga och när man försöker klara av springa-hoppa-klättra-kedjorna så känner man genast att Ubisoft har gått tillbaka till det gamla. Prinsen får krafter som bland annat gör att han kan frysa vatten och ställa ruiner tillrätta vilket höjer svårighetsgraden till en riktigt behaglig nivå.
Detsamma kan inte sägas om striderna. Spelet bjuder på dålig variation med fiender och de slår dessutom i slow motion så det enda man behöver göra är att slå på alla knapparna samtidigt så går det bra. Har man otur så trillar man över kanten. Men så har aldrig striderna varit PoP's starka sida...
Storyn är... Nej, bara nej. Prinsens brorsa har inte sett tillräckligt många dåliga skräckfilmer för att fatta att man inte väcker upp en armé av döda krigare som varit förseglad i massor med år bara för att man får råstryk av en annan levande armé. Självklart så tar de över hans palats och SJÄLVKLART måste Prinsen städa upp röran. Forgotten sands ska dessutom utspela sig efter Sands of Time men jag märkte inte av några punkter som pekade på detta. Eller jo, han nämner Farah en gång. I hela spelet.

Det var ett kort men intensivt spel och överlag så gillade jag det. Tack vare att parkour-delarna var så pass grymma så kunde man ha överseende med den dåliga storyn och dryga striderna. Men jag rekommenderar att man försöker låna spelet först eller åtminstone hitta det billigare än vad tv-spelkedjorna säljer det för just nu för det är inte värt 5-600kr.

// Grim

Ninja Blade

Ninja blade är ett standard hack n' slash-spel med en inte lika standard storyline...

Vänta lite...

Connect to pokéwalker... byt pokémon... sådär!

Var var jag? JO! I Ninja blade så spelar man Ken, en elitninja vars senaste uppgift är att utrota så kallade Alpha Worms från Tokyos centrum. Dessa parasiter tar över människors kroppar och muterar vissa av dem till groteska monster och andra till lite fulare versioner av sitt originalutseende. Ibland så låter de kroppen vara och tar bara över deras hjärnor vilket gör att de kan lura andra människor att de inte är övertagna och sen BAM så växer det tentakler ur deras öron och folk springer för livet och Ken kommer in och räddar dagen genom att kasta motorcyklar på allt som rör sig.
Japp, det var ungefär så. True story.

Överlag så är Ninja blade ett bra spel. Storyn är helt okej om man bortser från att röstskådespelarna läser sina repliker rakt av vilket förstör mycket av upplevelsen. Iochförsig så förstörde jag lite genom att klä Ken i denna utstyrsel:


Det jag störde mig mest på var däremot inte skådespelarna utan det faktum att de blandade japanska och engelska HELT UTAN ANLEDNING. GAH. Jag förstår om man vill visa karaktärernas olika sidor men om man pratar japanska med sin kollega som också pratar japanska så finns det ingen anledning att byta till engelska mitt i konversationen. Visst om man tar vissa uttryck som inte fungerar på vardera språk men inte 50/50 utan en tydlig anledning.
Nog om det. Grafiken är grym så länge det inte handlar om ansiktsrörelser. Motoriken funkar men den kunde ha varit mycket bättre. Att det dessutom laggade otroligt mycket för mig på vissa delar gjorde det inte bättre. Den största anledningen till att Ken dog för mig var att han inte svarade ordentligt på kommandon och därför trillade ner från väggar och tjaffs. Quick time eventsen var lagom svåra och varierande och de lyfter spelet rejält.

Utöver det så finns det inte så mycket mer att säga. Spelet var ganska kort men intensivt och om de bara hade lagt ner lite mer tid och pengar på att fixa ordentliga skådespelare och till att fixa tekniken så kunde nog Ninja blade konkurrera med andra spel i genren.

// Grim

Mario & Luigi - Bowser's Inside Story

För någon dag sen så spöade jag sista bossen på det senaste i Mario & Luigi-serien, Bowser's inside story. Då jag inte ens har provat föregångaren Partners in time (bara sett ytterst lite när Shin spelade) så hade jag inte någon riktigt aning om vad jag skulle få uppleva. Jag blev positivt överasskad! :D

När spelet släpptes så tänkte jag ta ner en ROM för att se vad det var för något, men eftersom det inte fanns några som jag fick att fungera vid den tiden så tänkte jag vänta tills jag hittade någon som sålde ett billigt original. Jag behövde inte vänta speciellt länge, Shin köpte nämligen spelet åt mig i Wintereenmas-present, så då var det bara att spela på. :D Dock så kom det en del spel i vägen så det dröjde innan jag verkligen satte mig ner för att spela på riktigt.

Spelet handlar i stora drag om att Peach har blivit kidnappad men denna gång är det inte Bowser som har snott henne, utan en trollkarl (?) vid namn Fawful som, om möjligt, kan mindre engelska än de som översatte NES-spel i början. Bowser lyckas få tag på en kraft som gör att han suger in Peachs svamptjänare inklusive Mario och Luigi i sin kropp, där de måste hjälpa Bowser att först få tillbaka sina vanliga krafter genom att utföra olika uppgifter i olika delar av hans kropp, för att sedan tillsammans med Bowser ta tillbaka prinsessan.

Mario och Luigi har precis återställt Bowsers eld.

Det här spelet hamnar lätt på min topp 5-lista över DS-spel. Grafiken var grym och jag älskar att det är sidescrolling när man är inuti Bowser. Alla uppgifter man fick lösa för att hjälpa Bowser, antingen genom att spela minispel eller genom att spöa upp varelser som tagit sig in i hans kropp, var ett bra avbrott från det klassiska turbaserade stridantet mot diverse monster, vilket för mig i längden blir rätt drygt. Som tur var så är striderna något annorlunda från 'vanliga' RPGs då man faktiskt har chans att undvika motståndarens attacker genom att tajjma kommandon.
Storyn är ganska simpel men den blir så mycket mer tack vare att karaktärerna har sådan personlighet. Bowser är till exempel hetlevrad och vill helst slå på saker tills de fungerar och Luigi är en räddhare som överdriver minsta lilla skrubbsår och vill gärna hålla sig borta från strid överhuvudtaget. Lägg till en stor bit humor och lite halvfreaky personligheter (en fransk jätte till blockdam som vill ha massage av en musklig karl?) och ni har Bowser's inside story.
Spelet utnyttjar även Ds'ens alla funktioner, speciellt när man slåss med Bowser. Hans specialattacker kräver att man tar fram stylusen och till vissa bitar i spelet så måste man hålla konsolen på sidan och blåsa i mikrofonen för att Bowser ska spruta eld. Bara det gör spelet till en hit i mina ögon. En av anledningarna till att jag ens spelade ut Zelda till DS var för att se vad de kunde hitta på med alla funktioner som fanns.
Jag blev lite besviken på att slutbossen inte var så svår som jag hade väntat mig efter att ha hört diverse svordomar från Shin när han spelade Partners in time. Överlag så är spelet lätt för att vara ett RPG och man behöver inte träna upp sina karaktärer överdrivet mycket för att klara sig genom det utan det räcker att spöa på allt man möter åtminstone en gång. Ett bra spel för nykomlingar till genren med andra ord.

Jag tycker att de som vill uppleva en lite annorlunda RPG-upplevelse eller helt enkelt en ny Mario-upplevelse skaffar spelet omgående! Det flyter på bra och helt plötsligt har flera timmar av dagen förvunnit till att se till att Bowsers kroppsfunktioner fungerar som de ska. :'D

// Grim