Mario & Luigi - Bowser's Inside Story

För någon dag sen så spöade jag sista bossen på det senaste i Mario & Luigi-serien, Bowser's inside story. Då jag inte ens har provat föregångaren Partners in time (bara sett ytterst lite när Shin spelade) så hade jag inte någon riktigt aning om vad jag skulle få uppleva. Jag blev positivt överasskad! :D

När spelet släpptes så tänkte jag ta ner en ROM för att se vad det var för något, men eftersom det inte fanns några som jag fick att fungera vid den tiden så tänkte jag vänta tills jag hittade någon som sålde ett billigt original. Jag behövde inte vänta speciellt länge, Shin köpte nämligen spelet åt mig i Wintereenmas-present, så då var det bara att spela på. :D Dock så kom det en del spel i vägen så det dröjde innan jag verkligen satte mig ner för att spela på riktigt.

Spelet handlar i stora drag om att Peach har blivit kidnappad men denna gång är det inte Bowser som har snott henne, utan en trollkarl (?) vid namn Fawful som, om möjligt, kan mindre engelska än de som översatte NES-spel i början. Bowser lyckas få tag på en kraft som gör att han suger in Peachs svamptjänare inklusive Mario och Luigi i sin kropp, där de måste hjälpa Bowser att först få tillbaka sina vanliga krafter genom att utföra olika uppgifter i olika delar av hans kropp, för att sedan tillsammans med Bowser ta tillbaka prinsessan.

Mario och Luigi har precis återställt Bowsers eld.

Det här spelet hamnar lätt på min topp 5-lista över DS-spel. Grafiken var grym och jag älskar att det är sidescrolling när man är inuti Bowser. Alla uppgifter man fick lösa för att hjälpa Bowser, antingen genom att spela minispel eller genom att spöa upp varelser som tagit sig in i hans kropp, var ett bra avbrott från det klassiska turbaserade stridantet mot diverse monster, vilket för mig i längden blir rätt drygt. Som tur var så är striderna något annorlunda från 'vanliga' RPGs då man faktiskt har chans att undvika motståndarens attacker genom att tajjma kommandon.
Storyn är ganska simpel men den blir så mycket mer tack vare att karaktärerna har sådan personlighet. Bowser är till exempel hetlevrad och vill helst slå på saker tills de fungerar och Luigi är en räddhare som överdriver minsta lilla skrubbsår och vill gärna hålla sig borta från strid överhuvudtaget. Lägg till en stor bit humor och lite halvfreaky personligheter (en fransk jätte till blockdam som vill ha massage av en musklig karl?) och ni har Bowser's inside story.
Spelet utnyttjar även Ds'ens alla funktioner, speciellt när man slåss med Bowser. Hans specialattacker kräver att man tar fram stylusen och till vissa bitar i spelet så måste man hålla konsolen på sidan och blåsa i mikrofonen för att Bowser ska spruta eld. Bara det gör spelet till en hit i mina ögon. En av anledningarna till att jag ens spelade ut Zelda till DS var för att se vad de kunde hitta på med alla funktioner som fanns.
Jag blev lite besviken på att slutbossen inte var så svår som jag hade väntat mig efter att ha hört diverse svordomar från Shin när han spelade Partners in time. Överlag så är spelet lätt för att vara ett RPG och man behöver inte träna upp sina karaktärer överdrivet mycket för att klara sig genom det utan det räcker att spöa på allt man möter åtminstone en gång. Ett bra spel för nykomlingar till genren med andra ord.

Jag tycker att de som vill uppleva en lite annorlunda RPG-upplevelse eller helt enkelt en ny Mario-upplevelse skaffar spelet omgående! Det flyter på bra och helt plötsligt har flera timmar av dagen förvunnit till att se till att Bowsers kroppsfunktioner fungerar som de ska. :'D

// Grim